Maria Ernestam
Drama, 368 sidor
♥ ♥ ♥

På sin födelsedag får Eva en dagbok av sitt yngsta barnbarn. Eftersom hon fick den av det barnbarn som hon tycker liknar henne själv mest, känner hon att hon måste göra ett försök trots att hon aldrig har varit bra med ord. Och när hon väl har börjat berätta går det inte att sluta.
”Jag var sju år när jag beslöt mig för att döda min mamma. Men jag hann bli sjutton innan beslutet kunde verkställas.” Med dessa två meningar börjar hon dagboken och resten av historien handlar om Evas svåra barndom med en mamma som knappt såg henne. Eva blev aldrig accepterad för den hon var och fick alltid höra om alla fel hon hade. På grund av detta skaffade Eva sig en trogen följeslagare, som alltid har lyssnat när hon har haft något att säga, nämligen Busters öron…

Vilken hemsk historia! Jag har en lite kluven känsla för boken. Även om boken är bra skriven så känns den lite tung och jobbig att läsa. Samtidigt är den riktigt rolig på vissa ställen! Trots detta ville jag bara att den skulle ta slut medan jag läste den, så att jag kunde påbörja en annan. Busters öron får 3 poäng av mig, för jag tycker faktiskt att den är läsvärd. Däremot kommer jag med all sannolikhet inte att läsa den igen. Rekommenderar istället Maria Ernestams bok Caipirinha med döden, som jag gillade skarpt!