Colson Whitehead
Dystopi, sidor
♥

In this wry take on the post-apocalyptic horror novel, a pandemic has devastated the planet. The plague has sorted humanity into two types: the uninfected and the infected, the living and the living dead.
Now the plague is receding, and Americans are busy rebuilding civilization under orders from the provisional government based in Buffalo. Their top mission: the resettlement of Manhattan. Armed forces have successfully reclaimed the island south of Canal Street–aka Zone One–but pockets of plague-ridden squatters remain. While the army has eliminated the most dangerous of the infected, teams of civilian volunteers are tasked with clearing out a more innocuous variety–the ”malfunctioning” stragglers, who exist in a catatonic state, transfixed by their former lives.
Mark Spitz is a member of one of the civilian teams working in lower Manhattan. Alternating between flashbacks of Spitz’s desperate fight for survival during the worst of the outbreak and his present narrative, the novel unfolds over three surreal days, as it depicts the mundane mission of straggler removal, the rigors of Post-Apocalyptic Stress Disorder, and the impossible job of coming to grips with the fallen world.
And then things start to go wrong.

Åh, vad jag hade höga förhoppningar på Zone one! Det var till och med den första bok från årets bokrea som jag valde att läsa. Jag menar, New York med lite zombieliknande varelser, hur kul hade inte det kunnat vara? Det hade kunnat vara kul, ja, men det blir det inte. Det händer ingenting! Det är mest tillbakablickar på sådant som har hänt, men jag känner inte att det driver handlingen framåt. Det är inte förrän under de sista 20 sidorna som det blir lite mer tempo, men då går allt åt fanders. Förlåt om jag nu avslöjade slutet, men lägg er tid på att läsa något annat istället. Det finns dessutom inga kapitel, utan boken är uppdelad på tre dagar à 100 sidor ungefär, vilket ytterligare bidrar till att det blir tungt att läsa.